förvaltningsetik, bilbärgning och sömn
Mitt i läsandet och grubblandet om förvaltningsetik så sticker jag in näsan här en sväng.
Det har varit en vecka när jag planerat och sen planerat om. Igår var jag till Säter för att börja smärtrehabilitering. Träffade psykolog och sjukgymnast och andra kvinnor som också skulle vara med i gruppen. Vi fick också göra konditionstest där vi fick gå två kilometer nere i källarkulverten. Vi fick uppskatta hur ansträngd andningen var efteråt och så mätte han pulsen på oss.
Sen innan jag åkte så kom vändningen. Träningen i hans regi är tydligen hormonpåverkande på ett sätt som inte är kompatibelt med annan behandling jag ska få och därför får vi skjuta rehabgrejen på framtiden. Jag har ju lite fullt upp med pluggande och tenta som står för dörren så jag har svårt att sörja.
På vägen hem kom jag över ett krön och fick se en bil som stod i diket. Stannade och pratade med killen som kört. Ett ögonblicks klen koncentration och på det viset var det. Jag ringde svärfar och han kom med pickupen och drog upp honom. Stod kvar och väntade i regnet med honom tills det var klart. Bilen hade klarat sig i stort sett utan en skråma så han kunde sätta sig i och fortsätta utan problem.
Vet inte om det var den fysiska ansträngningen igår eller ej, men jag sov åtta timmar på natten och ändå slocknade jag på soffan nu på eftermiddagen. Sov som en stock tills Mattias väckte mig och sa att middagen var färdig. Jag har en rätt suverän man, det måste man ju säga.
Nu ska jag fortsätta läsa om etiska problem i förvaltningen. Både intressant och skittråkigt på samma gång.