Så var de äntligen bortplockade. Agrafferna på min mage alltså. Det gör lite ont vid ett av såren nu, men jag tror att det beror på att en del agraffer satt väldigt bra. Tydligen läker min hud väldigt bra för den ville inte släppa agrafferna så lätt. Jag som gått två veckor och varit orolig för att de typ skulle trilla ur om jag rörde mig för oförsiktigt. (Ssch Mia, jag vet att du skrattar åt mig nu!)
#92/100
Natten till idag var hemskast hittills. Kisse var vid det här laget väldigt frustrerad. Medan Anders och KB var hit för lite kortspel och tv-spelande så sprang han runt och meddelade sitt missnöje. Utom ett tag när han låg i Anders famn och sov. Kisse älskar Anders och söker sig gärna till honom. Sen när vi skulle lägga oss började klagandet igen. Han låg vid kattluckan eftersom han där kan känna lite lukter från utsidan. Där skrek han och krafsade på luckan. Vi lyfte undan honom och bad honom till sängen där vi försökte få honom att slappna av, men han bara gick ut i hallen igen. Vi har ju ingen dörr till hallen, så vi kan inte stänga dörren till lockelsen.
Efter ett antal såna vändor så sa jag till Mattias att jag trodde att kisse skulle lyckas få upp luckan om han fortsatte, eftersom han kom åt låsvredet när han krafsade på luckan. Och när Mattias kom ut i hallen hade precis det hänt. Han hade dessutom på något mystiskt vis lyckats få tratten genom luckan, så när Mattias fick syn på honom såg han bara rumpan på honom när han stack ut. Men Mattias fångade in honom ganska enkelt ute eftersom han kom när han lockade på honom.
Vid det här laget spånade vi idéer om att försöka blockera luckan, så vi testade att dra dit skohyllan. Det är ju en kombinerad skohylla/bänk och rätt rejäl. Kisse försökte krypa under den med tratt och allt och när han knölade sig ut igen lyckades han rubba den. Han är som sagt ganska stor vår kissekatt. Vi våndades ett tag och beslöt oss för att vi inte längre kunde skydda honom med tratten. Eftersom han inte får gå ut med den så hade vi inget annat val än att ta av den för det funkade helt enkelt inte att ha honom inne längre. Vi hoppas att såret fortsätter läka som det ska, annars får vi omvärdera igen.
I morse tittade jag på det och tyckte att det såg ytterligare lite bättre ut än igår, så jag hoppas att det fortsätter på det viset. Han fick behålla halsbandet på sig iaf. Vi tänkte att det kanske vore bra att han hade lite svårare att jaga under läkningsperioden. Beslutet fattades vid 4.30 i morse. Det var lite oroligt, men samtidigt skönt att få sova sen. Och kisse knallade runt på gården och luktade på bilarna. En av hans stora favoritsysslor.
Svärföräldrarna var förbi idag förresten och jag passade på att tanka över lite bilder från svärmors kamera. Nu väntar jag spänt på de bilder som pappa tagit också. Så här glada såg vi iaf ut precis innan vigseln. Och ja, Mattias hade Homer Simpson på slipsen. Bäst! En vecka som gifta nu. <3
