Igår kväll knackade det oväntat på dörren. Jag öppnade och utanför stod en kille som undrade om vi ägde en svart katt för han hade precis kört på en. Jag frös mer eller mindre till is invärtes för jag vet ju att Jullan ser enbart svart ut i mörker. Skakig och rädd följde jag med ut till vägen, men där låg inte Jullan utan en annan katt. Svart och långhårig. C och Mattias följde med ut och Mattias gick och knackade på hos grannarna för att fråga om det var deras och det visade det sig vara. Grannen var väldigt förvånad över att killen stannat och sagt till om vad som hänt. Det här var tydligen deras tredje som blir överkörd och folk brukar inte stanna.
Jag lyckades få med mig både Norpan och Smulan in och Femman var ju tack vare tratten redan inne. Bara Jullan var ute och hon kör ju sommarstilen nu och är borta dagar i sträck. Sedan låg jag och hade ångest hela natten. Allt jag kunde tänka på var att jag aldrig mer ville släppa ut våra katter igen för tänk om jag någonsin måste hitta någon av dem på det viset. Som den lilla svarta katten som ena sekunden fanns och nästa sekund fattades. Idag har de fått gå ut igen. Utom Femman då som har sin tratt och sina stygn. Jag vaknade med ångest i morse och även om den börjat lägga sig lite i jämförelse så har det varit hemskt. Jag kan så väl tänka mig grannarnas sorg.
Nu ska jag försöka sova lite bättre i natt för att orka ännu bättre imorgon.
#84/100