vimsig.com

önskar det gick upp istället för ner

Jag borde skutta av glädje över snön som lyser upp ute och över julen som närmar sig. Istället är jag trött och har ont. Och jag känner mig så ensam att jag lika gärna kunde vara isolerad. Mattias är borta mycket för jobbet och här hemma har jag bara gott om tid på mig att tänka på det som är jobbigt. Som det fysiska.

Var in förra veckan och röntgade ryggen. Min läkare har fortfarande inte hört av sig om svaret på den. Jag vet att det finns där för min sjukgymnast kollade upp det i tisdags när jag var där. Det intressanta med att hon kollade röntgensvar från inte bara senaste röntgen utan även de tidigare gånger jag röntgat rygg/bäcken var att hon hittade saker som ingen nämnt för mig. Hur kan det komma sig att det syntes saker som ingen på nio åt brytt sig om att säga åt mig?

En annan sak är att sjukgymnasten ju hävdat att min värk kommer från att jag är överrörlig och har dålig muskulatur. Jag tycker att det låter underligt att min kropp var så klen när jag var 22-23 men om vi tänker oss att hon har rätt, varför har ingen läkare under de senaste 15 åren satt in sjukgymnastik? Varför har de bara ryckt på axlarna och sen struntat i att förklara röntgenresultat eller ta tag i någonting?

Såna saker kan man grubbla mycket över när man har gott om tid och det gör ont precis hela tiden. Och jag har verkligen ont hela tiden. Jag ligger som grund mellan fyra till sex på Mankoskis smärtskala. En sjua på dåliga dagar. Lägg också till att jag inte har någon smärtlindring. Panodil räcker inte till och jag vet inget annat jag kan äta. Magkatarren sätter effektivt stopp för det.

Nu ska jag lägga mig och mysa med en varm vetekudde. Och ni får titta på katter istället. De är söta när de leker i snön.