Jag är inte så förtjust i måndagar tror jag. Jobbet känns visserligen bättre idag än det gjort tidigare. Mindre ångest ju mer jag lär mig. Men jag har ont i magen och känner mig inte så jättepigg direkt, så egentligen skulle jag vilja ligga hemma med vetekudden på magen, men det får jag ju inte.
Den här bloggen har blivit så huslig så att det nästan är skrämmande. Och dagen har inte varit något undantag. Allt från att fixa matsäck åt dottern för friluftsdagen imorse till tvätt och rena sängkläder. Kanske jag missat mitt riktiga kall i livet tidigare? Eller nej. Jag har nog inte det vid närmare eftertanke.
Kroppen gör ont som fan. Det värker överallt i stort sett. En del av fallet igår och en del är nog för att jag överansträngde mig när jag gick så mycket igår och dessutom släpade en massa tung mat. Och tragiskt nog måste jag nog inse att jag inte klarar såna saker. Inte på vintern i det här föret iaf.
Nåväl, nu ska jag sova för att orka upp imorgon. Jag längtar efter helg och sovmorgon nu.
Nu är jag nästan klar med julklapparna. Eller det mesta iaf. Och det känns väldigt skönt. Jag har visserligen ett par av de svårare kvar, men det ordnar sig nog tror jag. Det är bara en jag våndas mycket över. Och den vill jag verkligen, verkligen att den ska bli bra. Men det ordnar sig nog tror jag. Jag måste bara finna inspiration.
Har ont i armarna för jag klarar uppenbarligen inte att bära nåt tyngre än en mjölkliter. Och redan innan jag åkte ner på stan fick jag sendrag i högerhanden eftersom jag spände den när jag drog på mig jeansen… Be mig inte att bära porslin. Jag skulle aldrig våga.
Ont i kroppen idag. Fast jag tror att jag är i gott sällskap. Pratade med mamma och hon berättade att en gammal kompis till mig (som hon jobbar med nu) har haft en tuff höst. Hon har reumatiska problem och den här hösten har tydligen varit usel. Och en av mina fd jobbarkompisar som också har fibromyalgi har också haft en jobbig höst. Kanske någon annan som har fibro eller liknande kan berätta hur de upplevt hösten?
Mattias skjutsade iaf ner mig till affären så att jag slapp gå eller åka buss för att handla. Så nu blir det en skapligt vettig middag iaf. Och jag ska sätta igång diskmaskinen så att det rensas upp i köket lite också. Sen tänker jag inte anstränga mig mer idag. Huvudvärken ligger och lurar under ytan och jag vill inte att den ska bryta lös.
Så kom det lite snö igen. Visserligen blöt sådan och sen regnade det en massa… Bäst att passa på att fota den medans den ligger kvar resonerade jag och huttrade på balkongen en stund.
Ibland smyger försämringar på en när man inte riktigt märker det. Och det kan lätt vara skrämmande. Jag är ju gammal brevskrivare. Har haft många brevvänner och skrev oftast långa brev. Jag skrev också dagbok. Långa inlägg där jag ältade allt från kärlekssorg till mer kärlekssorg. Ja, det var mest kärlekssorg på den tiden.
Häromdagen fick jag för mig att jag skulle skriva lite. För hand alltså. Och plötsligt klarnade något för mig som visserligen har kommit gradvist, men som jag inte har reflekterat över. Jag kan inte skriva längre. Inte några längre texter iaf. Jag får ont och handen krampar efter mindre än en A5-sida. Så är jag tvungen att släppa pennan och ”gymnastisera” fingrarna lite.
Jag har ju börjat få sendrag i högerhanden också. Något som jag upptäckte när jag stod i kassan på jobbet och skulle vända på en kruka för att titta på priset under. Obehagligt och opraktiskt måste jag säga.
Nu är frågan varför min hand gör så mot mig? Brukar fibromyalgi sätta sig på händerna sådär? Jag är tacksam att jag kan skriva det mesta på datorn och jag inser att det är dags att digitalisera dagboken med. Men det är med sorg eftersom jag alltid älskat handskrivna sidor och brev.
Trött, trött, trött när väckarklockan ringde. Jag snoozar som en tok med två olika larm plus att klockradion brukar får stå på minst en halvtimme och skråla innan jag häver mig upp. Ändå var jag duktigare på att lägga mig igår. Men det spelar iofs ingen roll hur länge jag sover, jag är aldrig utsövd ändå.
Det hänger troligtvis ihop med värken. Extrem trötthet och kronisk värk brukar ju gå hand i hand. Och jag har ju haft ont så länge jag kan minnas. Jag minns ärligt talat inte hur det känns att inte ha ont. Det har blivit ett normaltillstånd och ibland blir det absurt att se människor som springer eller liknande. För det kan inte jag. Jag ska vara glad om jag kan gå utan att halta.
Kände mig seg redan igår kväll. Lagade mat innan Mattias kom och lyckades tajma det så perfekt att pastan var klar precis när han kom. Köttfärssås är något jag är ganska bra på och den här gången var den riktigt lyckad. Jag blev klart stolt. Nu håller jag på att spåna på idéer för mat idag. Hur ska jag kunna bräcka det där liksom? Ska jag riva fram kycklingfiléerna ur frysen eller är det överambitiöst? Kanske borde jag leta recept på nätet…
Min mamma brukar alltid kalla fiskpinnar för ”fisk från Skogaholms”, pga paneringen. Oavsett om det är mest fisk eller bröd så är det gott. Det är också vad jag och dottern ätit ikväll.
Jag lever ett spännande liv, eller hur? Haltande mellan kök, vardagsrum och ibland toa. Tycker synd om mig själv och är annars rätt uttråkad. Plus att jag är trött. Igen. Usch, värk suger!
