dag 24 – det här får mig att gråta
Det är mycket det. Jag gråter över sorgliga filmer, romantiska filmer, lidande i världen, nostalgi och en hel massa andra saker. Jag har ganska lätt för att börja gråta.
Det är mycket det. Jag gråter över sorgliga filmer, romantiska filmer, lidande i världen, nostalgi och en hel massa andra saker. Jag har ganska lätt för att börja gråta.
Kramar. Kramar är oslagbart. Nästan iaf. Omtanke överlag är suveränt. När jag är ledsen är det fantastiskt skönt att få kura ihop sig bredvid maken och bli kramad. Han kanske inte kan lösa problemet åt mig, ibland är det något som man inte kan påverka. Men även saker man inte kan göra något åt känns mindre hemska när man blir kramad av någon man älskar.
Det finns så mycket som upprör mig. Orättvisor, människor som lider, folk som gör varandra illa. Jag blir arg och förstår inte hur folk kan behandla varandra så illa. Usch, jag är inte på rätt humör för att prata om det.
Ögonblicket när man efter flera dagas trassel äntligen tar sig iväg hemifrån. Och ögonblicket när en uppskattad vän öppnar julklappen hon fått. Två bra ögonblick idag. *gillar*
Det här är en speciell månad. Det är månaden då vi firar jul. Något som jag ser fram emot eftersom jag älskar stämningen och ljusen. Jag tycker om att ge och få julklappar. Jag tycker om glädjen och lugnet.
Det är första julen i huset för mig. Första nyåret här. Vi ska fira bägge delarna hemma. Förut har vi varit hemma hos Mattias syster på jul, men i år samlas vi här. Vi har större köksbord. Nyåret kommer vänner hit och vi ska äta gott. Jag ser fram emot bägge delarna.
Det är också månaden då jag väntar besked. Flera besked faktiskt. Ett har jag redan fått, ett annat väntar jag fortfarande på. Jag har inget tålamod, så all väntan är för lång för mig.
Jag brukar säga att det är slöseri med tid att ångra sig. Man kan inte ändra saker ändå. Fast det finns en sak jag faktiskt ångrar. Att jag inte tog ställning tidigare och gjorde mig fri när jag blev psykad, misshandlad (både psykiskt och fysiskt) och kontrollerad. Jag slösade många år på att vara rädd när jag egentligen borde satt ner foten och sagt ifrån att jag bestämde över mitt eget liv.
Jag har ingen favoritfödelsedag. Eller vänta. Det har jag ju. Min!