vimsig.com

Tag Archive: smärtrehab

förvaltningsetik, bilbärgning och sömn

Mitt i läsandet och grubblandet om förvaltningsetik så sticker jag in näsan här en sväng.

Det har varit en vecka när jag planerat och sen planerat om. Igår var jag till Säter för att börja smärtrehabilitering. Träffade psykolog och sjukgymnast och andra kvinnor som också skulle vara med i gruppen. Vi fick också göra konditionstest där vi fick gå två kilometer nere i källarkulverten. Vi fick uppskatta hur ansträngd andningen var efteråt och så mätte han pulsen på oss.

Sen innan jag åkte så kom vändningen. Träningen i hans regi är tydligen hormonpåverkande på ett sätt som inte är kompatibelt med annan behandling jag ska få och därför får vi skjuta rehabgrejen på framtiden. Jag har ju lite fullt upp med pluggande och tenta som står för dörren så jag har svårt att sörja.

På vägen hem kom jag över ett krön och fick se en bil som stod i diket. Stannade och pratade med killen som kört. Ett ögonblicks klen koncentration och på det viset var det. Jag ringde svärfar och han kom med pickupen och drog upp honom. Stod kvar och väntade i regnet med honom tills det var klart. Bilen hade klarat sig i stort sett utan en skråma så han kunde sätta sig i och fortsätta utan problem.

Vet inte om det var den fysiska ansträngningen igår eller ej, men jag sov åtta timmar på natten och ändå slocknade jag på soffan nu på eftermiddagen. Sov som en stock tills Mattias väckte mig och sa att middagen var färdig. Jag har en rätt suverän man, det måste man ju säga.

Nu ska jag fortsätta läsa om etiska problem i förvaltningen. Både intressant och skittråkigt på samma gång.

katter, studier och ett jäkla rännande till Säter

IMG_20131002_222507 IMG_20131006_210851

Det känns som att mitt liv har kommit in i en ny version av rutiner. Nu när jag pluggar hemma så pratar jag absolut mest med katterna känns det som. Det är lite skönt att ha dem hemma iaf. De är rätt trevligt sällskap när man inte kommer ut något. Och alla tycker de bättre om mig än om varandra. Utom möjligtvis Femman som gillar alla men som rätt ofta blir snäst åt av mor eller systrar.

IMG_20131007_225700 IMG_20131002_075859

Jag pluggar, läser, stryker över massor med överstrykningspenna och antecknar tills handen krampar. Panikar över skrivuppgifterna och våndas innan duggorna. Fast hittills har jag klarat mig. Peppar peppar. Mitt största problem är fortfarande att skapa struktur och ordning. Att inte skjuta upp när det känns trist. Och tro mig, kommunpolitik kan vara skittråkigt.

Så flaxar jag ju fram och tillbaka till Säter titt som tätt nu. Kommer nog att känna att den vägen är rutin snart för nu vankas det besök hos psykolog för att prata om hur smärta påverkar och sen ser det ut som att det blir rehab varje vecka under en period. Få se hur det ser ut med datum och planer för allt annat i livet.

det där med läkarbesök

Idag har jag varit ner till smärtrehab igen och träffat en läkare. Den här läkaren tycktes tämligen säker på att mina besvär härstammar från fibromyalgin. Hon håller med om att jag är rörlig men inte överrörlig. Hon tror inte heller att det onda i ländryggen är reumatiskt utan att det är musklerna där och fibron. Hon säger att det är muskelgrupper där som ger smärtorna som känns foglossningsliknande. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om varför, bara det görs något åt det. Jag orkar inte ha så ont som jag har och vara så begränsad som jag är.

Hon pratade vikt också. Om hur jag sett ut tidigare, när jag gått upp i vikt och vad jag tror är anledningen. Jag sa som det är. Jag var smal (löjligt smal) när jag var yngre och övervikten är en kombination av sämre rörlighet och sämre ämnesomsättning. Och ja, jag vill gå ner i vikt. Jag behöver minska belastningen på mina knän och kroppen i övrigt. Jag behöver gå ner i vikt för min hälsas skull. Den här läkaren är den enda som hittills ens nämnt ordet operation. Något som jag hoppas undvika. Jag vill däremot ha hjälp. Dietist till exempel vore bra tror jag. Och hjälp med smärtan så att jag kan röra på mig.

Tankeväckande dag. Nästa steg är tydligen att få träffa nån kurator för att prata om hur smärtan påverkar livet.

IMGP6548

det här med ryggen, magen och värken

Idag har jag varit till Smärtrehabiliteringen på Skönvik. Det är något jag väntat på rätt länge och nu fick jag äntligen åka. Idag fick jag träffa en sjukgymnast/beteendevetare som undersökte mig och ställde massor av frågor. Han hade koll på min journal och alla turer som varit.

Min förra sjukgymnast sa ju att jag är överrörlig och att det är därför jag har ont. Dvs att min muskulatur var klen och inte klarade av att hålla ihop mig och hålla mig i en bra hållning bäckenmässigt så jag svankade för mycket. Jag har ifrågasatt det där. För mig kändes det konstigt att det skulle uppstått med tanke på att jag var normalviktig, red, cyklade, promenerade och dansade på den tiden. Det kändes också konstigt eftersom jag får som ondast när jag lutar mig lite framåt. Diskar, står vid en köksbänk osv. Men jag tänkte att hon väl visste bättre än mig.

Den här sjukgymnasten säger att även om jag är rörlig så är jag inte så överrörlig att det är något fel. Han tror inte heller att mitt onda sitter i SI-lederna som jag trott, utan i korsrygg/ländrygg. Han pratade om att det kan ses förändringar där på röntgen, något som ingen pratat med mig om. Jag fick ju av en slump veta hos förra sjukgymnasten att det synts en diskutbuktning på bilderna från magnetröntgen jag gjorde för tio år sen, men ingen har pratat med mig om det.

Han sa att även om jag har en hel del problematik som kan hänga ihop med Fibromylagi så reagerade jag idag inte på nog många punkter för att få den diagnosen idag. Han sa att har man värk såhär länge så blir man ju smärtkänsligare på ett annat sätt än den som inte har värk. Jag tycker att en hel del saker med Fibro stämmer men jag sökte ju inte för att jag misstänkte det utan för att jag hade ont i ländryggen. Läkaren på vårdcentralen misstänkte Bechterew och jag fick nobben på det och en Fibromyalgi-diagnos istället hos reumatologen.

Ärligt talat bryr jag mig inte vidare mycket om vad jag har för fel. Det finns inget egenvärde i en speciell diagnos eller så. Jag vill bara ha hjälp. Jag behöver inte kunna springa eller så. Jag vill kunna dansa och promenera. Leva normalt utan en massa värk.

Nu är jag erbjuden rehabilitering. Få träffa läkare, utreda hur bra jag sover osv. Jag är oerhört nöjd över det. Tacksam för att jag äntligen hittat någon som inte bara konstaterar att jag har ont och sen skickar hem mig.

IMGP6405

Nu försöker jag slappna av och läsa lite i lugn och ro. Min mage visar stressymptom just nu och jag försöker häva det innan det går för långt och gör för ont. Resten av veckan blir det studier i lugn och ro (hoppas jag) och inga måsten. Det enda jag behöver göra är att laga mat. Allt annat kan vänta.