Igår var vi hem till T och A och grillade. Det var ju som vanligt skitgott och man åt på tok för mycket. Men bäst av allt var nog utsikten över sjön. Så oerhört vackert!
Vi promenerade dit och hem. Totalt är det 3 km den vägen vi gick. Och jag hade kramp i ländryggen redan när vi kom dit. Fy fasen vad jag hatar min rygg. Jag kan inte gå en kilometer innan det börjar kännas och efter en kilometer så krampar det och låser sig. Skitrygg!
#50/100
Bär lite för mycket en dag. Betala priset för det på kvällen/dagen efter. Idag krävdes värktabletter och en hel del hjälp av C för att ta mig genom dagen. Tack och lov verkar det värsta ha gett med sig, men jag räknar med att det kommer att sitta i några dagar. Och det är ju inte som att jag läkt ihop efter senaste ryggskottet. Jag har överlag inte efter mitt ryggskott i julas nått upp till samma nivå som innan. Och då hade jag ändå kronisk värk redan innan. Det här är en enorm försämring. Min dröm nu är att kunna sitta och ligga utan att vrida mig av smärta. Ens mål förändras över tid antar jag.
#63/100
Jag inser att mitt bloggande har hamnat i någon slags dvala och jag tror att jag behöver draghjälp för att komma igång igen, så jag tänkte att jag hoppar på Blogg100. Så nu ska jag blogga hundra dagar i rad. Jag lovar inte hög kvalitet, men jag hoppas att det blir vettigt. I dag är första dagen på hundra dagars flit.
Första inlägget får handla om det som tagit upp min ork de senaste dagarna. Värken. Jag har nämligen haft en jobbig vecka. Sådär som man har när det är svårt att resa sig upp och det tar halva vardagsrummet innan jag lyckats räta upp ryggen efter att jag rest mig ur soffan. När värken känns hela tiden och får musklerna att krampa eftersom jag spänner mig. När jag som i natt låg vaken och eftersom smärtan var så jobbig. Smärtan strålade ner i låren och jag har ingen lösning när det gör så ont. Jag har inget som lindrar. Inget som tar udden av smärtan eller tar fokus av det.
Och ska man tro sjukgymnaster och läkare så är det inget fel på mina fogar eller så. Oftast tror jag att de tycker att jag överdriver och är överkänslig. Troligtvis är det därför som inget görs. Därför pratar de aldrig smärtlindring eller finns intresse för att ta reda på vad som är fel. De pratar om att jag kan haft nåt som orsakade smärta i början, men nu är det bara kroppen som är överkänslig och då är det försent att göra något. Jag känner att vi hoppat över ett steg på vägen. Vi gick från att konstatera att jag hade ont för 17 år sedan till att konstatera att inget gå att göra nu. Aldrig någonsin har någon försökt göra något åt det. Om jag är bitter? Ja. Mycket.
#1/100
När man vaknar och har så ont i ryggen att det gör ont att ligga, det gör ont att röra sig. Man kravlar sig upp och inser att det gör ont att lyfta armarna för att kunna skriva på tangentbordet eftersom man då spänner ryggmuskler som inte längre vill vara med.
Hur jag ska orka med idag vet jag inte men jag vet att det blir en sån där dag när jag kommer att äta värktabletter som jag egentligen inte tål för att jag ens ska kunna stå.
Fan.
Idag skjutsade jag C och hennes kompis till Aqua Nova i Borlänge eftersom de hade sug efter bad och vattenrutschbanor. Under tiden de roade sig passade jag på att sticka in huvudet på Kupolen för att hämta ut medicin på Apoteket och kika på en större väska åt mig. Jag hade ju några timmar att fördriva innan de badat klart och det kändes inte som någon vits att åka hem mellan.
Problemet är naturligtvis att jag inte kan gå och stå så länge som jag skulle önska. Efter ett par timmars strosande landade jag på McDonalds för att dricka en milkshake. Dels för att det var gott. Dels för att jag inte pallade att stå längre. Jag får ont i ländryggen. Sen sprider sig det onda tills det känns som att hela ryggen krampar. Min gissning är att det blir så för att jag spänner mig när det gör ont i ländryggen. Dessutom får jag ont i fötterna. Speciellt under höger häl. Något som blir därför att själva kudden under hälen inte funkar som den ska och då blir det ben man går på enligt sjukgymnasten nere på Skönvik. Helst vill jag undvika att tänka på det för det är en sån där sak som äcklar mig, men så är det iaf.
Jag lyckades iaf ta mig genom Ica för att vi skulle få nåt att äta här hemma och nu får jag ta det lugnt hemma resten av kvällen. Jäkligt skönt. Imorgon tänker jag börja ta tag i läsningen inför veckan. Ingen idé att såsa och dra ut på det. Bättre att börja läsa och komma igång. Det är ju en del jag ska beta av.
Så idag är jag student. Har läst en del, kollat på en föreläsning och antecknat tills handen krampade. Det är faktiskt lite av en sorg att mina händer inte pallar att jag skriver så mycket för hand. Förr skrev jag dagbok och brev i mängder. Nu gör det ont när jag försöker. Det är frustrerande. Mer frustrerande än att jag inte pallar att stå och gå en massa. Skrivandet saknar jag ännu mer.
Nu måste jag strukturera mina dagar. Få ordning på pluggandet och framför allt fokusera på läsandet så att informationen fastnar i huvudet. Skrivandet kommer in där med. Så länge jag kan minnas är det så jag fått saker att fastna i huvudet. När jag bara lyssnar kan det passera rätt genom huvudet. Skriver jag ner det så tvingar jag hjärnan att arbeta medan informationen passerar och då brukar det fastna bättre.
Nåväl. Det här ska gå bra. Jag är motiverad och vill klara det här.
Jag har pimpat mina kryckor. Justerat isdubbarna och vadderat handtagen. Jag insåg en dag när jag haltade så att jag knappt tog mig från vardagsrum till kök att jag kanske behöver dem ibland.
Ändå drar jag mig för att använda kryckorna ute. Jag låter tydligen hellre smärtan begränsa mitt liv eftersom jag inte kan gå och stå ordentligt. Jag har bara en känsla av att jag är en fejkare när jag använder kryckorna. Jag menar, det är ju inte så att jag brutit benet eller stukat foten. Jag vet att det finna andra med ryggsmärtor som använder kryckor ibland, men jag känner mig fånig.
Jag tror att det hänger ihop med att jag har bättre dagar och sämre dagar. De bättre dagarna haltar jag ju inte även om jag inte kan stå och gå längre. Men de sämre dagarna eller efter att jag stått/gått länge så tackar jag nej till saker. Stannar hemma för att jag inte orkar.
Mitt mål nu är att våga använda kryckorna för att avlasta. Att sluta känna mig som en simulant. Det får man göra efter att ha haft ont i mer än 16 år, eller hur?