vimsig.com

Tag Archive: livet

aj som f*n

Bär lite för mycket en dag. Betala priset för det på kvällen/dagen efter. Idag krävdes värktabletter och en hel del hjälp av C för att ta mig genom dagen. Tack och lov verkar det värsta ha gett med sig, men jag räknar med att det kommer att sitta i några dagar. Och det är ju inte som att jag läkt ihop efter senaste ryggskottet. Jag har överlag inte efter mitt ryggskott i julas nått upp till samma nivå som innan. Och då hade jag ändå kronisk värk redan innan. Det här är en enorm försämring. Min dröm nu är att kunna sitta och ligga utan att vrida mig av smärta. Ens mål förändras över tid antar jag.

#63/100

när livet kommer i vägen liksom

Hela grejen med Onekligens blogglista föll bort totalt när annat kom i vägen. Jag tentor först, sen en tuff vecka med två besök inne på lasarettet varav ett där jag sövdes. Inget att oroas över men sen var min ork liksom slut. Just nu kämpar jag mest med pluggandet. Att få styrsel på det igen för som det är nu sitter jag och stirrar på böckerna och det jag läser fastnar inte. Måste sätta mig och organisera nåt. Jag brukar alltid bli effektivare när jag gjort det.

grävt lite på djupet

Idag har jag träffat en psykolog på smärtrehab. Vi skulle prata lite om livet med smärta och vad mina mål är med rehaben. Det var delvis skönt att prata om allt, delvis jobbigt. Jag vill liksom inte att det som är jobbigt eller har varit jobbigt ska få mer fokus än det fysiska. Det mentala bearbetar jag så mycket jag kan och jag har dessutom kommit så pass långt i mina insikter att jag ju vet vad som påverkat mig och hur. Nu vill jag ta tag i det fysiska. Jag vill få hjälp med värken.

När jag träffade läkaren förra veckan sa hon att det är lugnt, jag kommer inte att hamna i rullstol iaf. Och jag tänker nu att jag är nåt lika illa. Jag är hemmabunden. Eftersom jag inte klarar av att knalla runt och titta på en marknad, stå och prata med en kompis eller stå och titta på en konsert eller nåt liknande, så är jag så pass hämmad i vad jag kan göra utan att få ont. Jag önskar jag hade en pall på ryggen som enkelt kunde fällas ner så att jag kunde sätta mig när jag behövde. Som det är nu får jag välja mellan att gå ifrån andra och sätta mig, att inte kunna ta del, eller att stå kvar och få skitont.

Jag är så djävulskt less på det här. Jag har drömmar. Jag vill kunna stå, gå, ta en promenad, dansa. Jag tycker inte att jag har vansinniga drömmar. Inga elitlopp eller stora prövningar att utsätta kroppen för. Bara normalt liv.

om migrän och andra ting

IMGP6335

Jag vaknade med huvudvärk idag. En sån där som sitter någonstans bakom ögonen och blixtrar. Två Panodil till frukost eftersom det är det enda smärtstillande jag har som jag vet att magen tål och sen for jag till kursen. Jag ville egentligen ligga kvar hemma och dra täcket över huvudet på mig, men eftersom jag dels inte gillar att missa något och dels känner mig som en simulant och fuskare varje gång jag är sjuk så hade jag inte samvete att stanna hemma. Vid lunch hade jag synbortfall men lyckligtvis (och knappast på grund av de två Panodil som var en del av min lunch) så gav det värsta med sig på eftermiddagen.

Imorgon och fredag har vi eget arbete och det ska bli riktigt skönt att få hålla på hemma i eget tempo. Jag har en del som ska skrivas och jag tänker göra det uppallad mot sacken i soffan med bra musik i lurarna och frid i sinnet. Säger jag nu iaf. Imorgon kommer jag säkert att slita mitt hår i frustration över nån formulering.

I mitt nästa liv ska jag bli kastrerad katt i en snäll familj. Ha kattlucka så att jag kan komma och gå som jag vill och ha fri tillgång till god mat och kel med mina människor. Inga bekymmer över att söka jobb eller att nya vardagsrumsbordet nu är så högt att jag inte längre kan skriva bekvämt på datorn när jag sitter här.

kissekattungar och livet i allmänt

Det har varit lite mycket på sistone. Livet är rörigt och omtumlande. Jag vet inte alltid vad jag ska göra. Människor gör mig ledsen. Saker som händer gör mig ledsen. Turligt nog finns människor som gör mig glad också.

Kattungarna har vuxit och blivit betydligt större. De öppnade ögonen schemalagt och blir allt mer nyfikna på världen utanför. Bilden till vänster är tagen förra tisdagen och bilden till höger är tagen igår.

Gårdagens bild visade sig bli den sista på hela kullen kattungar. I morse när jag vaknade levde inte den lilla röda längre. Jag tror att det var nåt medfött fel på den för den har alltid varit lite vingligare och skakigare än sina syskon. Jag tror att den somnat helt enkelt. Pratade med veterinären och det är tydligen inte helt ovanligt även om det är vanligast under första veckan. Vi sörjer vår lilla röding eftersom han var en av dem som vi tänkt behålla.

Övriga fyra är pigga och mår bra. Mamma-katt likaså. Det är uppenbart mest traumatiskt för oss människor. Vi tänker oss en liten begravning när Mattias kommer hem från jobbet.