Det har varit lite mycket på sistone. Livet är rörigt och omtumlande. Jag vet inte alltid vad jag ska göra. Människor gör mig ledsen. Saker som händer gör mig ledsen. Turligt nog finns människor som gör mig glad också.

Kattungarna har vuxit och blivit betydligt större. De öppnade ögonen schemalagt och blir allt mer nyfikna på världen utanför. Bilden till vänster är tagen förra tisdagen och bilden till höger är tagen igår.

Gårdagens bild visade sig bli den sista på hela kullen kattungar. I morse när jag vaknade levde inte den lilla röda längre. Jag tror att det var nåt medfött fel på den för den har alltid varit lite vingligare och skakigare än sina syskon. Jag tror att den somnat helt enkelt. Pratade med veterinären och det är tydligen inte helt ovanligt även om det är vanligast under första veckan. Vi sörjer vår lilla röding eftersom han var en av dem som vi tänkt behålla.

Övriga fyra är pigga och mår bra. Mamma-katt likaså. Det är uppenbart mest traumatiskt för oss människor. Vi tänker oss en liten begravning när Mattias kommer hem från jobbet.

Dags för fotokurs igår igen. Vi började med att fota på stan lite. Fotade kyrkan på stora torget bland annat och såg allmänt töntiga ut när vi gick runt i grupp med kameror runt halsen.

Sen åkte vi till Östanfors och fotade allt från gränder till stuprör. Det är ju en av de gamla delarna av stan, fylld av små stugor och trånga gator. Bland annat ligger Carl Larssons stadsgård där och där finns också ett bokbinderi där vi var in och fotade. Intressant när de pratade om hur de går till väga och dessutom visade en del.

När jag kom hem låg Mattias inne i sovrummet tillsammans med Jullan. Hon ville inte vara ensam och hade börjat få värkar. Ett par timmar senare var hon mamma till fem små bedårande kattungar. Det gick ganska fort när det kom igång. När hon väl var framme vid kattunge nummer fem tror jag hon var väldigt trött, för hon tvättade den inte utan lät den ligga. Jag fick göra hål på hinnan och torka av den runt nos och mun. När jag la den närmare hennes ansikte började hon slicka den ren och sen flöt allt som det skulle.

Nu sitter vi med jämna mellanrum och tittar på dem och bara pratar fånigt. Mattias har köpt specialmat som Jullan ska äta så att hon orkar med allt diande och den maten kan kattungarna äta i början med. Nu längtar man tills de öppnar ögonen.

I somras lånade jag svärmors kamera och fotade lite när vi var och firade Mattias systerdotter som fyllde år. Inte förrän nu har jag kommit mig för att låna minneskortet av svärmor för att få bilderna. Så här tre och en halv månad senare.

Svägerskan har två katter. Den ena är mamma till våran Kisse. Hon är socialt sett den totala motsatsen till vår katt. Där han älskar människor och kramas och spinner jämt så är hans mamma Märta en enstöring som avskyr folk. Hon låter nätt och jämt familjen röra henne och hon sticker blixtsnabbt om man kommer för nära eller om man bara råkar låta för mycket.

När jag tog den här bilden började jag på håll. Tog en bild och gick en meter närmare, tog en till bild och gick närmare osv. Jag visste inte hur nära jag skulle kunna komma innan hon skulle sticka. Det var ett roligt sätt att dricka vatten iaf och jag funderade hela tiden på om hinken skulle välta.

Den andra katten är inte heller så social, men han går att klappa iaf. Åtminstone när man är inomhus. Utomhus skumpar han iväg utom räckhåll och tittar mest på en. Men han är söt. Och han har vuxit en del sen jag fotade honom senast.

Det är inte helt problemfritt att ta hem en katt till. Speciellt inte om hon vill hävda sig och den katt man hade hemma (som är typ tre gånger större än henne) är en stor mespropp. När hon fräste gick han ut och hon blev bara kaxigare. Vi bröt det mönstret idag genom att låsa kattluckan och tvinga honom att möta henne. Då blev hon spakare och nu är det hon som vill fjäska lite och han som snäser åt henne. Nåväl, de må inte vara polare ännu, men de är åtminstone inte i luven på varandra.

Annars fortsätter jag klia mig. Jag är så less på det. Hela jag är prickig, det gör ont i huden och jag mår piss av det här. Dessutom ställde jag mig på vågen nyss och det var en klart deprimerande upplevelse. Nu måste jag ta tag i det här. Men först, sömn.

Lilla kissekatten som vi hälsade på igår är nu hemma här och provbor lite. Dottern har inte börjat snora än och nu tycks det största problemet vara att få henne och våran katt att gå ihop. Hittills har de suttit och svurit åt varandra på håll. Jag hoppas att de kommer att vänja sig vid varandra.

Idag har vi hunnit mycket. Först åkte vi till mina föräldrar för att hämta upp tapeterna till huset som fanns där. Passade på att gratulera mamma som fyller år imorgon. Och så klappade vi katterna.

Efter det hann vi med att göra lite nytta i huset. Jag grundmålade en del av hallen och Mattias tog sig an badrumstaket. Svärfar har byggt den allra sista special-konstruktionen i köket. Så nu sitter det luckor och väggar överallt där de ska vara. Ska ta mig tid att fota ordentligt någon dag.

Nu ska jag ta mig ett glas isvatten och hoppas att kylan dämpar kliandet i läppen. Men att det kliar brukar ju betyda att det läker, så det är ju positivt iaf.

Jag ljög när jag sa att det inte fanns en enda skarp bild på katterna. Jag fotade ju Kajsa när hon tagit skydd hos Mattias och Nalle när han stod nere på golvet och funderade varför Kajsa inte ville leka med honom.

Jag har total idétorka vad det gäller bloggande tycker jag. Så jag har spenderat dagen med att städa och fixa istället. Så jag har fyllt en sopsäck med skräp och har fått mycket bättre ordning. En liten del i den jättesortering jag har inlett. Ser inte fram emot när det är dags att göra samma sak i källaren. Men det måste göras förr eller senare.

Idag tog vi en sväng till mina föräldrar för att hälsa på. Dels för att dottern skulle få klappa katterna, dels för att det var trevligt att komma iväg dit bara.

Jag har inga skarpa bilder på katterna. Jag skyller på att jag skrattat så åt dem idag. Nalle som förlorade sin manlighet för två år sedan fick för sig att det var en bra idé att kliva på Kajsa (som förlorade sin kvinnlighet för två år sen) och ja… ni kan ju gissa vad han försökte göra. Fråga mig inte varför, för han har inte betett sig så sen han blev könsmogen och omedelbart på det kastrerad. Och det är ju inte precis som om likväl kastrerade Kajsa går runt och åmar sig för honom. Hon verkade mest lite förskräckt och sen la hon sig bredvid Mattias och tog skydd. Stackarn.

Mamma och jag har setat och planerat en massa inredning och bollat idéer. Och så stekte hon hamburgare åt oss. Nästan, men inte riktigt lika goda som de Mattias brukar göra åt oss. Mamma hade idéer om att testa muffinsrecept också, så det blev färska kanelmuffins till fikat sen. Smaskigt.

Och jo, det räckte med så där mycket i formarna, de svällde som sjutton i ugnen sen så det blev jättebra. Jag fick med mig receptet. Få se om jag törs prova själv nån gång. Ska leta reda på min muffins-bok, för jag inbillar mig att jag känner för att göra muffins någon dag. Och dottern skulle älska det. Hon skrapade smet ur bunken med stor glädje.