Så vad har vi gjort idag då? Fångat in vildkatten som strukit runt här i många år. Den har ju gått in genom kattluckan här och skrämt vår katt och ätit upp hans mat. Och den har blivit fräckare och fräckare så nu på slutet har den kommit in på nätterna när vi varit hemma. Hade den varit minsta lilla människovänlig hade man kanske kunnat domesticera den, men den var aggressiv och gick inte att hantera över huvud taget. Det var läbbigt att fånga den. Den gjorde utfall mot mig i hallen och då är man inte kaxig kan jag säga.
Vi ringde katthemmet och de ställde frågor om den. Om hur den såg ut att må. Om hur länge den strukit runt här osv. De sa att om den inte kan hanteras över huvud taget så kan de inte ta emot den. Det vore grymt att sätta den i bur där och utsätta den för avmasking, vaccinationer osv. Det skulle bara stressa den så enormt att den inte vore djurvänligt och eftersom den var så gammal så skulle det vara i stort sett omöjligt att vänja den vid människor. De hänvisade oss vidare till djurkliniken för avlivning. Efter minst fem-sex år som vildkatt så måste man inse att det inte finns någon ägare någonstans. Och vi delade deras bedömning.
Att katten var helt ohanterbar visades tydligt när Mattias skulle försöka lyfta över den från vår låda till klinikens bur. Han var som en mycket stark ål. Slingrade sig, skrek, pissade på lådan, Mattias och golvet och avslutade det med att bita rakt genom den tjocka handsken och in i Mattias hand. Han blödde ganska kraftigt och vi fick sprita och skölja innan han fick kompress indränkt i sprit ovanpå.
Nu har demonkatten fått vandra över regnbågsbron. Nu slipper den leva utomhus vintrarna igenom och jaga mat hos andra. Nu slipper den otryggheten och aggressiviteten och rädslan. Och som en bonus slipper vår katt stressas av en katt som kommer in i hans hem, skrämmer honom och äter upp hans mat. Det känns sorgligt, men samtidigt fanns det inget annat vi kunde göra. Ingen annan tog ansvar för den stackars katten.
