Det tråkiga med att växa upp och fylla år är att allt annat blir så vuxet. Visst, maken gratulerade mig naturligtvis. Men nu har han åkt till jobbet. Och jag känner mig ensammare, arbetslösare och mer uttråkad än någonsin. Jag funderar på att dra en tröja över min Bepanthen-kladdiga arm och fara in till stan. Jag förtjänar någon slags födelsedagspresent tycker jag.

En rolig grej dock. Alla snälla fina vänner på Facebook som grattat mig. Tänk så många snälla människor som tar sig tiden att skriva en rad och tänker på mig.

Det är skillnader på vädret i Sverige och Canada uppenbarligen. För jag har svårt att tro att Camilla tycker illa om sol.

Jag har retat mig sen igår nu. En bekant försvann för ett tag sen från Facebook. Trodde jag iaf för en dag var hon bara borta, både från min vänlista och hon gick inte att hitta med nån sökning heller. Men av en slump insåg jag att hon fortfarande fanns kvar på Mattias lista och jag fattade ingenting först. Sen insåg jag att jag inte kan se inlägg från hennes på andras loggar eller någonting som har med henne att göra. Hon har med andra ord blockerat mig. Och jag fattar inte varför, för vi har inte något otalt med varandra. Inga bråk, inga konflikter eller nåt. Men jag ryckte på axlarna och tänkte att hon väl fått spatt eller nåt.

Så hade Mattias mött henne på macken och hon hade hälsat till mig. Helt normalt liksom. Och jag fattar ingeting. Hur ska hon ha det? Är jag värd att hälsa till men hemsk nog att blockera? Alltså inte bara ta bort från vänlistan utan helt blockera.

Kanske jag inte borde bry mig. Jag kan inte styra över andra människor och deras beteende. Det är mest att det är så inkonsekvent som stör mig.