Igår var dagen lite av en bergochdalbana. Först för att vi skjutsade tillbaka vovven. Det fanns flera skäl. Hunden är underbart snäll och fin, men vi var inte säkra på att vi räckte till för henne. Vi är ju hundnybörjare. Oss hade vi väl kunnat utbilda iofs om det bara hade funkat med katten. Det var min deal breaker. Hunden skällde på katten och han vågade inte komma in. Så man fick bära in honom i dotterns rum där han fick ha sina matskålar och varje gång han kom i närheten av kattluckan utlöste det en storm av skällande. Man förstår ju hunden. Hon har inte varit nära katter förut. För henne var det en ny spännande sak som hon nog helst ville leka med. Hon ville tala om för alla vilken frän liten sak hon hittat. Hon var bara mer högröstad och plötslig än vad katten klarade.
Ett av råden vi fick var att helt enkelt hålla katten inne så att de tvingades vänja sig vid varandra. Vilken annan katt som helst hade jag sagt ja, men inte med kisse. För honom är det ett trauma att inte få komma och gå som han vill. Bara det skulle göra det olidligt för honom. Vid ett tillfälle när vildkatten var här i vintras försökte vi stänga över natten för att vildkatten inte skulle komma in, och det tog en kvart innan katten låg innanför luckan och krafsade och klagade. Och vi minns ju hur han mådde när han inte fick gå ut för att han hade tratten.
Så nu är vi hundlösa igen. Det är massor med plats i soffan när ingen jycke ligger där och snarkar. Katten tar inte fullt så mycket utrymme (men snarkar också). Men igår när vi kom hem och det var hundlöst låg han jättelänge i soffan och spann. Lutad mot mitt ben. Han har varit inne hela natten och han njuter uppenbart. Vi inbillar oss att om katten någonsin ska vänja sig vid en hund så måste det vara en som inte är på honom utan struntar i honom. Och inte ens då är det säkert att det går. Kanske vi kan träna med Thomas och Annelies hund lite? Men först ska kisse på komma till ro och få slappna av.
På kvällen igår var vi hem till Thomas och Annelie för att grilla. Man måste ju passa på innan snön kommer typ. Vi hade trevligt och vi klappade på deras vovve mest hela kvällen. Han är så söt och så enormt stor. Vid tretton månaders ålder syns det att det är Newfoundland i honom. Hans huvud är enormt. Och han är så söt och snäll. Och som så många andra stora hundar är han en knähund.
Så fick vi bilder från bröllopet som Annelie och Thomas hade tagit. Det fanns 311 stycken där och det är jättekul att titta igenom dem. Dessutom fanns det med ur andra vinklar än jag fått tidigare. Och så kan man ju se, ena stunden satt vi där och såg normala ut. Nästa sekund ser man var Mattias gift sig med. Moahahaha!