Minns ni mina grannar och deras borrande? Ja de senaste två dagarna har det borrats en del igen. Och jag blir så frustrerad. Det kryper i kroppen på mig av obehag. Ok om det bara var enstaka gånger, men det har varit så många gånger. Och jag är så trött på det.
Jag tror att jag blir vansinnig. Det borras. Igen. Det är ett hantverkande utan dess like där uppe och det driver mig till vansinne. Ok att man kanske behöver borra någon gång. Men så här mycket?! Det kan inte finnas nån rimlig anledning. Och det inte bara borras. Det hamras och väsnas på andra sätt med. Ofta. Jag börjar fundera på att sätta upp en lapp i trapphuset:
Kära granne!
Vänligen spar en liten del av en bärande vägg när du borrar.
Jag skulle tycka att det var hemskt otrevligt om huset föll samman på oss.
Jag vill bo i hus. Och njuta av att inte höra grannarna eller höras in till grannarna. Att slippa pladdret i trapphuset och lövblåsande hyresvärd. (Förra året sov jag med fönstret öppet och höll på att bli gasad av förbannade lövblåsaravgaser. Fan vad det stank!) Och slippa kämpa för att få tvättider och sen behöva intensivspringa ner i tvättstugan och passa tvättpass.