Ärligt talat, det är mitt eget fel att den här dagen är skittrist. Jag kunde har lyft på rumpan när som helst och gjort någonting. Men jag har varit trött så in i bomben och sen ringde telefonen och jag blev så besviken på en person att luften gick ur mig helt. Jag ledsen och arg på samma gång, och det tog död på min energi och glädje. Jag sitter bara och väntar på att Mattias ska komma så att jag får kramas och bli tröstad lite.

Livet är verkligen ett pussel och jag har så svårt att få ihop bitarna just nu. Vissa saker är enkla. Mitt kärleksliv är bra t.ex. Men det finns andra saker som är krångliga att få ihop. Och det svåraste är att det sitter nån annan människa och saboterar och snor pusselbitar mest hela tiden. Jag är besviken och arg, men inte förvånad. Jag borde vara van, men det fortsätter frustrera mig.