Idag har jag haft ytterligare ett givande samtal med min jobbcoach. Givande på så vis att jag nu verkligen fattar att det aldrig kommer att leda till något. Allt snack i början om att praktik skulle leda till något? Bullshit. Nu är det praktik till varje pris. Jobb nämns knappt. Försöker jag tänka långsiktigt eller rationellt så “ser jag bara hinder”. Kommenterar jag att jag inte kan jobba vilka tider som helst eftersom jag har barn att ta hand om så “ser jag bara hinder”. Jag kom med förslag på vad jag gärna skulle vilja jobba med och fick det bortviftat med att det måste man ha utbildning för. Sen får jag kritik om jag inte har förslag. Jag lämnade förslag på andra ställen jag gärna skulle vilja ha praktik hos, hon ringde och sen får jag kritik för att jag blir nedslagen när man får nej överallt. Jag tror jag kräks.

Snälla är det någon som har ett jobb åt mig? Eller där jag åtminstone kan få en praktik? Jag är arbetsvillig, lojal och läraktig. Och jag kan få nystartsjobb eller lönebidrag. Att vara arbetslös suger för ekonomin, för självförtroendet och för att man blir intvingad i såna här saker.

Idag har jag sminkat dottern som påskkärring, slagit in paket åt en kompis åt henne samt tagit fram kläder och fixat hennes hår inför kalas. Det är med andra ord inte bara skärtorsdag utan kalas också. Och tydligen är det kalas för grannarna med. Eller rättare sagt, tonåringen i grannlägenheten och en skock av hennes närmaste vänner. Jag är så road för nu har jag lyssnat på dunkande bas i fem-sex timmar. Jag är lite smått less.

Ärligt talat, det är mitt eget fel att den här dagen är skittrist. Jag kunde har lyft på rumpan när som helst och gjort någonting. Men jag har varit trött så in i bomben och sen ringde telefonen och jag blev så besviken på en person att luften gick ur mig helt. Jag ledsen och arg på samma gång, och det tog död på min energi och glädje. Jag sitter bara och väntar på att Mattias ska komma så att jag får kramas och bli tröstad lite.