vimsig.com

race reports

rosa bandet-loppet

Helgen innan jag opererades var det dags för mitt andra lopp i Tjejklassikern, Rosa bandet-loppet (det som tidigare hette Lidingö tjejlopp). Det består av sista (och jobbigaste) milen på Lidingöloppet. Jag laddade med att ligga på gräset och ha ont i magen eftersom buksmärta är en bitch som alltid kommer ovälkommen. Men det gav med sig någorlunda och höll sig i schack under loppet tack och lov.

img_1778 img_1780

Jag sprang något snabbare än på Midnattsloppet (drygt en minut) och kom i mål på 1:13:17. Med tanke på hur mycket jag gick i alla 5498 uppförbackar så är jag ruskigt stolt och nöjd. Det kändes riktigt bra. Det var dammigt som attan och skorna har jag skrubbat med en gammal tandborste efteråt.

img_1784 img_1786

Ytterligare en medalj till samlingen och halvvägs genom Tjejklassikern. Jag har nu de två svåraste grejerna kvar så nervositeten är fortfarande stor. Men jag har köpt skidor i alla fall så nu är jag redo för snön hoppas jag.

midnattsloppet

I augusti var det då dags för mitt första lopp sedan jag började springa. Jag som aldrig kunnat springa när jag var yngre hade nu joggat mig upp till en sträcka på cirka 5 km och nu skulle jag prova att springa en mil! Jag var supernervös och Mia var bara taggad inför det hon kallade för ”årets roligaste mil”, dvs Midnattsloppet.

img_1538 img_1539

Vi drog alltså till Södermalm och installerade oss på hotellrummet med den vackra utsikten. Sedan tog vi en sväng iväg mot starten för att kolla vad som fanns att köpa och fixa lite käk. Vi kollade också på ”helvetestrappan” som Mia ju gick uppför en massa när hon jobbade på SÖS. Sedan åt vi på Subway och efter det låg jag på hotellrummet och dumpade en del. Kändes oerhört smart just då…

img_1542 img_1543

Vi tramsade en del med Snapchatfilter och fotograferade utsikten innan det var dags att klä om. Midnattsloppet går ju som namnet antyder på natten och vi skulle inte starta förrän strax före 23-snåret.

fullsizeoutput_8f5 fullsizeoutput_8ee

Nervositeten hängde i tills vi började springa. Jag visste ju inte vilket tempo jag skulle orka med och hur långt jag skulle orka. Jag visste att jag i värsta fall kunde gå den sträckan, men det fanns ju reptider att fundera på också.

Det kändes bra när vi började springa och jag bestämde mig för att hänga med Mia så långt jag bara orkade. Förutom de jobbiga backarna mot kyrkan och Mose backe så gick vi i en kortare backe också. I övrigt sprang vi hela tiden (när vi inte drack) och det kändes bra i kroppen. När vi närmade oss mål och jag såg klockan blev jag taggad över tanken att klara det under 75 minuter, vilket ju varit lite av ett mål. Det kändes bra i kroppen och jag kunde springa på mot mål. Kom i mål på 1:14:25 och vi klarade alltså måltiden vi hade satt upp. Jag var så sjukt nöjd och stolt. Och helt hög på upplevelsen. Nu i efterhand har jag sprungit bara sprungit ett lopp till men jag är böjd att tro att Mia har rätt. Det är verkligen årets roligaste mil!

img_1559 img_1566

vansbro tjejsim

Du måste skriva race report sa Mia när vi simmare Vansbro tjejsim i somras. Ja det gick ju bra. Men för min egen skull kan det ju vara lite kul att dokumentera min utveckling in i sportnörderiet.

img_1364

Eftersom jag har vänner (dvs Mia) som sportar och har sig så har jag ju blivit indragen i det jag med. Hon säger att jag får skylla mig själv men jag skyller helt och hållet på henne. Nu ska jag ju göra en tjejklassiker och de första två loppen anmälde hon mig till.

I juni simmade vi alltså. En kilometer i Dalälven. Motströms. Jag hade inte stuckit en tå i vattnet ens på två år innan utan körde på ren envishet och taskig teknik. Det gick långsamt, men det gick. En medalj rikare kom jag upp i andra änden och nu är jag lite taggad att träna och göra om det för att försöka få en bättre tid. Och kanske simma en gång när Mia inte simmar/flyter bredvid och pladdrar hela vägen. Nonstop.

img_1365

Så. Del 1 av 4 i tjejklassikern klar. Och jag som vuxit upp vid Västerdalälven har för första gången i mitt liv badat/simmat i den.