I augusti var det då dags för mitt första lopp sedan jag började springa. Jag som aldrig kunnat springa när jag var yngre hade nu joggat mig upp till en sträcka på cirka 5 km och nu skulle jag prova att springa en mil! Jag var supernervös och Mia var bara taggad inför det hon kallade för ”årets roligaste mil”, dvs Midnattsloppet.
Vi drog alltså till Södermalm och installerade oss på hotellrummet med den vackra utsikten. Sedan tog vi en sväng iväg mot starten för att kolla vad som fanns att köpa och fixa lite käk. Vi kollade också på ”helvetestrappan” som Mia ju gick uppför en massa när hon jobbade på SÖS. Sedan åt vi på Subway och efter det låg jag på hotellrummet och dumpade en del. Kändes oerhört smart just då…
Vi tramsade en del med Snapchatfilter och fotograferade utsikten innan det var dags att klä om. Midnattsloppet går ju som namnet antyder på natten och vi skulle inte starta förrän strax före 23-snåret.
Nervositeten hängde i tills vi började springa. Jag visste ju inte vilket tempo jag skulle orka med och hur långt jag skulle orka. Jag visste att jag i värsta fall kunde gå den sträckan, men det fanns ju reptider att fundera på också.
Det kändes bra när vi började springa och jag bestämde mig för att hänga med Mia så långt jag bara orkade. Förutom de jobbiga backarna mot kyrkan och Mose backe så gick vi i en kortare backe också. I övrigt sprang vi hela tiden (när vi inte drack) och det kändes bra i kroppen. När vi närmade oss mål och jag såg klockan blev jag taggad över tanken att klara det under 75 minuter, vilket ju varit lite av ett mål. Det kändes bra i kroppen och jag kunde springa på mot mål. Kom i mål på 1:14:25 och vi klarade alltså måltiden vi hade satt upp. Jag var så sjukt nöjd och stolt. Och helt hög på upplevelsen. Nu i efterhand har jag sprungit bara sprungit ett lopp till men jag är böjd att tro att Mia har rätt. Det är verkligen årets roligaste mil!
