vimsig.com

vasalopp och min ickeexisterande skidkarriär

Min familj är skidåkare. Alltså inte min närmaste familj, men på morfars sida kryllar det av skidåkare. Längdskidåkare. Min morfar tävlade när han var yngre och var och varannan har åkt Vasalopp eller Öppet spår osv.

Jag har sedan länge accepterat att jag är familjens svarta får. Min mor skrattar fortfarande åt den gången när jag som 10-åring föll framlänges mitt i ett lappkast och inte höll på att ta mig upp. Vet ni hur svårt det är när man ligger på mage i snön med en skida åt vardera hållet?! Första året på gymnasiet ramlade jag och sträckte sönder en muskel. Den läkte inte som den skulle och min läkare hävdade att jag ju inte kunde ha ont eftersom det inte syntes på röntgen. Jag gick på kryckor av och an hela gymnasiet innan jag bytte läkare och fick behandling av sjukgymnast. Blev jättebra. Min skidåkning däremot hämtade sig aldrig igen och såvitt jag vet står mina skidor fortfarande på logen vid huset där mormor och morfar bodde.

Nu på senaste tiden har något hänt dock. För det första har jag en tremänning som lägger ut fantastiska bilder från skidspåren runt Grönklitt. För det andra gick Mia och köpte skidor som en del av hennes projekt med Tjejklassikern som inkluderar Tjejvasan. För det tredje så åker min kusin både Vasalopp och Marcialonga på vintrarna nu och oftast gör min morbror det också. Min kusin åker dessutom bara bättre och bättre. I år åkte han 34 minuter bättre än i fjol och kom därmed i mål på en tid under sju timmar. Det tycker jag är fantastiskt bra. Speciellt med tanke på att han bor i Skåne och därmed har något begränsade möjligheter till träning på snö.

Någonstans i det här är det väldigt inspirerande. Kanske man skulle våga sig på att prova någon vinter? Om jag lyckas få ordning på lite muskler i kroppen först (något som ju inte är helt enkelt pga all värken jag skrev om igår). Tanken finns där i alla fall. Jag tänker använda den som drivkraft oavsett om det blir verklighet eller ej.

#2/100