vimsig.com

dag 07 – min bästa vän

mia

Jag tänker inte ens försöka välja bland mina vänner. Jag har ingen utpräglad bästa vän, men jag har flera väldigt goda vänner. Vänner som finns här i vått och torrt. Som lyssnar och bryr sig. Och som jag gärna gör samma sak för. Istället tänker jag skriva om en tidigare bästa vän.

Jag lärde känna Mia hösten -87. Det var när jag i sjuan flyttade från Mockfjärd till Dala-Floda. Mia och jag blev kompisar ganska snabbt och hon blev snabbt min bästa vän. Hon var populär. Troligtvis för att hon var en genomsnäll, trevlig, schysst och rak människa. Hon var öppen och social. Generös och omtänksam.

Mia var speciell. Hon hade en sjukdom som gjorde att hon var väldigt svag i musklerna. Det ledde till att hon inte kunde lyfta armarna högt, resa sig om hon satt lågt eller om hon ramlat plus en massa andra saker. Hennes kompisar var ganska väl inkörda på tekniker som underlättade för henne. Som att hjälpa till med lite lyftkraft när hon skulle resa sig eller att bära saker. Och vi som var henne närmast har gjort allt från att knyta skor till att hjälpa till med tröjor eller hårtvätt. Och trots det var hon en av de mest kapabla människor jag någonsin träffat. Hon var fantastiskt driftig och gjorde allt hon ville göra.

Mia lyssnade mycket på musik och hon sjöng i kör och solo. En av hennes stora drömmar var att få sjunga med Björn Skifs. Och än i dag kan jag inte höra ”Flickan och kråkan” utan att ha gråten i halsen. Bara för att hon sjöng den.

Mia dog i en trafikolycka natten mellan 6-7 oktober 1990. Jag saknar henne enormt. Varje gång något händer så vill jag berätta för henne. Under flera år brukade jag sitta vid hennes grav och prata med henne. Nu var det länge sen jag var dit, men jag tänker på henne ofta.

Flickan och kråkan

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

(Mikael Wiehe)