Nu är plogtraktorn iordninggjord iaf. Så kommer det snö är det bara att kasta sig ut och ploga. Nu gissar vi att den snö som kommer imorgon kommer att vara mest slask och regn, men hade inte traktorn varit i ordning så hade det ju lugnt kommit 10-20 cm snö som legat kvar. Det är lagen om alltings jävlighet. Samma lag som får det att spöregna när man lämnat paraplyet i bilen för “det kommer säkert inte att regna”.

Jag läser om det som sker i rättssalen när nu Daniel Wahlgren åter får försvara sig mot anklagelserna om att ha slagit sin fru Andrea. Och jag läser de krönikor som Kerstin Weigl på Aftonbladet och Britta Svensson på Expressen skrivit. Och jag finner det fascinerande hur pass partiska de är. Hela tonen är lite underförstått är det så att vi ju vet vad som hänt och vad han eller än viktigare hon säger spelar ingen roll. Jag tror inte att någon av dem har läst Andreas bok som hon skrivit. Boken heter En fjärils kamp och finns till stora delar utlagd på hennes blogg.

När jag läser den så känner jag igen mig. Inte för att jag haft så allvarliga ätstörningar som hon har, men för att jag känner igen hur det är att vara självdestruktiv. Att man försöker skada sig själv för att få en reaktion från de som står en nära. För att man egentligen vill bli stoppad och man behöver hjälp. Och jag vet hur frustrerande det är för den som är en nära. De är maktlösa och vet inte hur det ska bete sig för att hjälpa. Hur frustrerande måste det inte vara att älska någon som inte har tillit till det och som inte ser värdet i sig själv?

Ironiskt nog har jag blivit slagen också i ett förhållande. Men där hade jag aldrig det självdestruktiva mönstret. Jag var på det klara hela tiden med att han hade fel och att jag förtjänade bättre. Men det tog tid att bryta sig lös ändå för att jag var rädd för hur han skulle göra mitt liv till ett helvete om jag försökte. Mina självdestruktiva tendenser har kommit fram i de förhållanden där jag haft det bäst. Det är där jag har testat och testat om och om igen för att jag inte vågat tro att jag var älskad. Det är min dåliga självkänsla som gjort det.

Jag tycker att alla borde visa Andrea respekten att faktiskt läsa hennes bok, lyssna på vad hon säger. Som det är nu har alla bestämt sig och dömt på förhand. Folk pratar om Daniels exflickvän som vittnat om hans våldsamhet. Men jag tycker att alla borde läsa de sms som skickats fram och tillbaka mellan Andrea och henne under tiden före och omkring första rättegången.

Jag är den första som står upp och är förbannad när kvinnor blir misshandlade. Jag vet hur många som drabbas och hur många som inte vågar strida för sin sak. Men betyder det att vi ska helt sluta lyssna på kvinnor och deras berättelser? Andrea har hela tiden sagt att hon inte blivit slagen. Och under hela processen har folk klappat henne nedlåtande på huvudet och talat om för henne att de vet bättre än henne. Jag tänker inte påstå att jag vet vad som hände. Men jag tänker åtminstone lyssna på henne för hon behöver inte fler som klappar henne på huvudet.

Jag har slitit som ett djur för att försöka planera in helgen och hur allt ska flyta smidigt. Dottern ska få följa med och hälsa på min mormor och morfar och dessutom borde hon träffa sin far. Men om det blir av vet jag inte. Man kan bli förvirrad och frustrerad av mindre.

Nu ska jag ägna mig åt roligheter. Det är dags att göra ren golvbrunnen under badkaret.