Så jag klev i mina robusta kängor och knallade ner till närköpet för att köpa det jag behövde till såsen. Och maten blev riktigt lyckad tyckte jag. Trots bristen på “riktig” vitlök hemma. Det som kommer ur en kryddburk blir ju aldrig riktigt samma sak. Men det var gott iaf. Jag har redan börjat fundera på vad som ska stå på menyn för imorgon.

Kycklingfiléerna ligger och tinar på diskbänken. Och jag ska kila ner till närköpet och köpa det lilla jag behöver till såsen. Det mesta finns hemma redan. Det blir mumsig mat idag.

Trött, trött, trött när väckarklockan ringde. Jag snoozar som en tok med två olika larm plus att klockradion brukar får stå på minst en halvtimme och skråla innan jag häver mig upp. Ändå var jag duktigare på att lägga mig igår. Men det spelar iofs ingen roll hur länge jag sover, jag är aldrig utsövd ändå.

Det hänger troligtvis ihop med värken. Extrem trötthet och kronisk värk brukar ju gå hand i hand. Och jag har ju haft ont så länge jag kan minnas. Jag minns ärligt talat inte hur det känns att inte ha ont. Det har blivit ett normaltillstånd och ibland blir det absurt att se människor som springer eller liknande. För det kan inte jag. Jag ska vara glad om jag kan gå utan att halta.

Kände mig seg redan igår kväll. Lagade mat innan Mattias kom och lyckades tajma det så perfekt att pastan var klar precis när han kom. Köttfärssås är något jag är ganska bra på och den här gången var den riktigt lyckad. Jag blev klart stolt. Nu håller jag på att spåna på idéer för mat idag. Hur ska jag kunna bräcka det där liksom? Ska jag riva fram kycklingfiléerna ur frysen eller är det överambitiöst? Kanske borde jag leta recept på nätet…