it’s the headless horseman

Häromdagen studerade jag utbudet av begagnade Gamecube-spel på EB Games. Vilket resulterade i att dottern nu spelar Scooby-Doo: Night of 100 Frights för fullt. Och så även jag eftersom hon räcker handkontrollen till mig när hon tycker att det blir för svårt. Faktiskt inte ett så pjåkigt spel. Min favorit är fortfarande Simpsons Hit & Run visserligen.

Men jag har funderat mycket över det fenomenet som finns. Det är hon som vill spela tv-spel. Så jag säger åt henne att jag inte är sugen på det men hon får gärna spela själv. Ändå kan jag bara räkna minuterna tills hon ber om hjälp. Varför räknas inte mitt nej? Är det något jag förlorade när jag blev mamma? Rätten att inte spela tv-spel. Någon borde ha sagt det åt mig tycker jag för jag känner mig nästan lite lurad.