Är på knepigt humör idag. Ena sekunden går jag runt och är glad, nästa känner jag bara för att sätta mig ner och gråta. Jag tror jag pms:ar allderles för tidigt. Så typiskt mig. *suck* Har ont i magen också. *dubbelsuck*
Försöker göra nytta här hemma under veckan iaf. Massor med saker ska sorteras och fixas, delas upp och köras bort. Skönt att få det gjort. När allt äntligen är klart ska jag fira här hemma. Hur vet jag inte riktigt än men det visar sig. Poängen är i alla fall att jag bestämmer det själv.
Den här veckan ska jag försöka komma ihåg att lämna in filmer för framkallning. Har två stycken från Pentaxen som har legat på tok för länge i min handväska. Bättre att framkalla och scanna. Så kanske jag kan uppdatera min photoblog också. Den har jag knappt rört under hela hösten. Vet inte varför, men sen jag träffade M så har all inspiration till fotografering försvunnit. Det är inte likt mig alls. Måste ta mig i kragen och plocka fram kamerorna. Även om jag frustreras av begränsningarna med min digitala så kan jag ju faktiskt fota analogt också. Men nån av de kameror som annars bara ligger och samlar damm. Ska dessutom testa blixten till Pentaxen som mamma hittade i en låda i flytten. Den har garanterat hört ihop med kameran en gång i tiden.
Det är nämligen så att min pappa en gång i tiden hade två stycken Pentax K1000 och när han och mamma skildes fick hon en av dem. Hon har i sin tur aldrig förstått sig på den och den har mest bara legat i en låda. Sen vid något tillfälle så tyckte hon att det var väl bättre att den fick åka ner till pappa så att den kom till användning iaf. Och trots min pappas tjat om att jag väl kunde använda den så lämpade jag över den till honom. Spola några år framåt och jag har börjat fotografera mer och dessutom börjat fundera över analog fotografering. Frågade pappa om jag inte kunde få låna hans Olympus XA men det sket sig eftersom den blivit stulen. Tragiskt för det är en ruggigt bra kamera. Men pappa kom med Pentaxen istället. Och jag älskar den intensivt.
Det enda jag känner att jag saknar nu (förutom en bättre digitalkamera) är min Lomo LC-A. Den jag hade var defekt och såldes till någon som orkade pilla med den. Men jag tyckte verkligen om den. Inte pga all hype och det komersiella krafs som Lomgraphic Society ägnar sig åt, utan för känslan i kameran.
Egentligen skulle man ha sällskap när man är ute och fotar. Det skulle nog vara kul när man ger sig ut på strövtåg. Men jag känner ingen i stan som fotograferar. Alternativ nummer två kan ju vara att ge sig ut med L när hon långpromenerar hunden. Då fick man ju sällskap. Tror att jag ska föreslå det.
« fäll ihop
| wordpress | 
|