Monthly Archive: september 2005

Ringsignal i min telefon nu:

We were drawn from the weeds
We were brave like soldiers
Falling down under the pale moonlight
You were holding to me
Like a someone broken
And I couldn’t tell you but I’m telling you now

Just let me hold you while you’re falling apart
Just let me hold you so we both fall down

Fall on me
Tell me everything you want me to be
Forever with you forever in me
Ever the same

We would stand in the wind
We were free like water
Flowing down
Under the warmth of the sun
Now it’s cold and we’re scared
And we’ve both been shaken
Look at us
Man, this doesn’t need to be the end

Just let me hold you while you’re falling apart
Just let me hold you so we both fall down

Fall on me tell me everything you want me to be
Forever with you
Forever in me
Ever the same
Call on me
I’ll be there for you and you’ll be there for me
Forever it’s you
Forever in me
Ever the same

You may need me there
To carry all your weight
But you’re no burden I assure
You tide me over
With a warmth I’ll not forget
But I can only give you love

– Rob Thomas – Ever The Same

Oj vad jag har varit duktig idag. Jag har diskat, tvättat och städat som sjutton. Kände mig enormt duktig. Inte för att det inte fortfarande ser ut som om en bomb exploderat här inne, men jag tar det i små steg. Babysteps. Mitt nästa steg är troligen att kunna skiljas från gamla telefonkataloger och annat som bara tar upp plats i mina högar. Högar har jag eftersom jag liksom min mor arbetar utifrån filosofin: Titta, där ligger det en hög. Där kan jag lägga en hög till. *s*

Längtar efter tisdag och helgen jag. På tisdag ska jag ut och träffa I. Ska äntligen masa mig dit och titta på huset de byggt och träffa hennes och T’s dotter som jag fortfarande inte sett. Nästan pinsamt, men å andra sidan har I bara sett min dotter en gång som hastigast när vi möttes på stan, och min dotter är mycket äldre, så det är inte bara jag som är pinsam. *ler*

Och när jag ändå är där ute ska jag väl passa på att våldgästa M också. Det längtar jag efter speciellt för jag saknar honom så. Det är förvånansvärt hur snabbt det blivit så, men jag rår bara inte för det. Jag kan inte hjälpa hur jag känner även om jag vet att känslorna rusar iväg. Jag vet inte vad jag ska göra heller. Ska jag säga precis vad jag känner och tycker eller ska jag bara låta bli att diskutera det?

Jag blir så sur, jag glömde helt bort Efit den här månaden. Fast jag hade koll kvällen innan. Ev tar jag en egen dag sen, vi får se. Fast då börjar man tänka över om man har något intressant att fota just den dagen och så blir det inte lika spontant.

Jag har ingen självdiciplin jag. Lyckas aldrig masa mig i säng i vettig tid. Och med tanke på mina matvanor den senaste månaden så har jag börjat överväga om jag borde ha en ”mat och sov”-klocka som Skalman har. Eller åtminstone lite mer rutiner.